det är så jag säger det

först måste jag säga att no one sleeps when I'm awake med sounds är så fruktansvärt jävla äckligt bra. jag brukar kunna tjata ut deras musik hur lätt som helst, men varje gång jag hör den så känns den. den är så fruktansvärt bra så jag vet inte vart jag ska ta vägen. ungefär som kents vy från ett luftslott i punks up remix (eller vad det nu heter) - den musiken är också sån som Alltid känns och inte kan bli uttjatad.

eftersom att jag innan idag pratade i ungefär en halv sekund om per nilsson - så måste jag dela med mig av en del som är bra ur boken ett annat sätt att vara ung. det blev lite långt, men vafan läs det nu (A)


"Det var tjugo minuter kvar av lunchrasten och jag hann gå en liten runda.
Jag tänkte: Varför känner jag fortfarande att jag liksom behöver försvara mig, försvara mitt liv, när jag pratar med Anna och Cattis? De förstå mig inte längre , jag har vuxit ifrån dem. Varför bryr jag mig om vad de tycker?
Jag tänkte: Jag vill vara tråkig.
Jag vill vara ensam.
Jag vill vara allvarlig och vuxen.

Alla är så rädda för ensamheten,
som om aids och ensamhet vore det västa
en människa kan drabbas av
och smittsamma sjukdomar är det
aids genom blod och kroppsvätskor som blandas
men ensamheten är värre ändå,
den smittar henom luft och eld och vatten
Se där en ensam människa! Var på din vakt! Skydda dig!
Håll dig på avstånd!
Kommer du nära
så kan du bli som han. Eller hon.
Vem vill vara ensam? Ensamhet ger noll poäng.
Många och intressanta vänner ska du samla kring dig.
Ofta ska telefonen ringa. Du ska vara eftersökt
du ska vara en av de glada.

Ja, alla är så rädda för allvaret,
som om man måste samla poäng
genom att skratta många gånger
eller genom att vara en av de roliga
som om livet vore en dålig amerikansk komedi
kvicka repliker och vita tänder.
Alla desa flin, dessa tillgjorda skratt
allt detta flam och trams
alla dessa skämt och roliga kommentarer.
"han är slängd i käften", brukade mormor säga.
Det är idealet nu: att vara slängd i käften.
Så samlar man poäng.
Allvar ger noll poäng. Tystnad ger noll poäng.

Och alla är så rädda för at bli vuxna.
Förritiden var man barn,
sedan hände något och så var man vuxen
man fick mens eller konfirmerades
och sedan var man vuxen
sedan var man en av de vuxna
och barnen såg på de vuxna,
barnen visste hur det skulle bli att vara vuxen,
barnen ville det.
Nuförtiden är det ungdomen som regerar,
barnen vill bli som ungdomen,
de vuxna vill vara som ungdomen
lyssna på samma musik, klä sig i samma kläder,
se samma filmer,
tycka och tänka som ungdomen.
Barn ger noll poäng, vuxen ger noll poäng.
ungdom ger full pott.

Vem vill vara vuxen? Vem kan visa upp ett vuxenliv värt att vilja leva?
Jag vill vara vuxen. Jag vill se ut som en vuxen, uppföra mig som en vuxen. Jag spelar inte bas i en punkgrupp längre, jag ska plocka fram min gamla tvärflöjt och spela sonetter istället. Sonater menar jag. Ungdomen suger.
Yes, it does. Youth sucks. Gimme the real adult world, yeah.

Så tänkte jag, och sedan tittade jag på klockan och upptäckte att svenskan skulle börja om två minuter.
Fortfarande är jag skolflicka. Fortfarande måste jag komma i tid till mina lektioner.
Men vuxen vill jag vara. Och ensam. Och allvarlig och tråkig.
Så tänkte jag.
Så tänkte jag då. Jag byggde ett liv, jag hade byggt in mig i ett liv.
Jag är yngre nu, efter allt som hänt."