det är så jag säger det

 

har fått mitt kaffe. annars blä.


för snart en vecka sedan drömde jag att jag spelade basket. jag drömde att det var min sista match and I knew it. jag spelade med människor jag aldrig sett förr i hela mitt liv. vi förlorade med hälften ungefär. eller hur man säger. jag var grym. jag var så snabb och gjorde så grymma passningar så det finns inte, men varenda gång jag passade något så skjöt dem, vart de än var på plan - så de missade HELA tiden. väldigt konstigt. men ååhåå vad jag saknar FU16 laget som vi var.

annars har jag tänkt på lite random yrsiga saker de senaste dagarna. idag på vägen hem från skolan kom jag äntligen på svaret. and it's sad. eftersom att dethär är en blogg och inte en dagbok så skulle det inte vara sådär jättebra om jag skrev det nu. så hela dethär stycket är väl slöseri med space.

tror jagär sjuk. blir då den fjärde i denhär familjen som är sjuk. alla är framför olika tvapparater och bara ligger...
men I've got stuff to do så jag skulle gärna vilja må bättre ikväll, för jag vill inte bara ligga här. även om jag vill sova. jävla liv.

måste ändå påpeka det, även fast jag inte kan säga det.
Jag är så trött på sådant.
Måste göra något åt saken.
För det förtjänar inte jag.
och jo, det är allvarligt. även om man kanske inte skulle tro det.